Ja, jag kan skratta lite åt det nu men det gjorde jag inte igår! Vi är inne i en trotsperiod och ibland tar den sig starka uttryck: Man kan sammanfatta det med att Ingrid och jag, trötta efter en hel dags jobb/dagis inte är någon bra kombo när det gäller tålamod! Båda har lika lite av den varan!
Vi skulle äta pannkaka till kvällsmat, Ingrid tycker helt plötsligt inte om pannkaka, det brukar ju i och för sig kunna variera. Ingrid skulle ha välling!!! Efter en stund skulle vi i alla fall äta pannkaka och ta på sylt, rulla ihop och skära. Men inte!! Absolut inte rulla ihop, absolut inte skära men vi skulle skära ändå....Mycket argumentation fram och tillbaka och jag förstod över huvudtaget inte vad som skulle göras. Efter ytterligare skrik och hysteri sa jag att om det inte blir bra så får du gå från bordet en stund, vi kan inte hålla på så här... Hon gick in till TV:n, skrikandes efter välling. Men som den elaka mamma jag är fick hon ingen välling, då vi försöker att minska på denna och äta vanlig mat istället.
Efter några truganden kom hon i alla fall tillbaka och skulle äta pannkaka, bra tänkte jag, nu går det nog bättre! Icke, det vart helt galet denna gång också! Fel pannkaka, fel bitar, fel på värmen, sylten på fel ställe 3 ggr trots att hon lagt på den själv, fel skuren pannkaka, mamma kunde inte skära nog små bitar.... Ja ni förstår nog hur vi hölls! Nu var det min tur att gå ifrån bordet en stund för att inte skrika rakt ut i min frustration!
Efter vår sammandrabbning lägrade sig i alla fall lugnet och vi åt rån med smör emellan i lugn och ro vid matbordet så kvällen fick ett bra slut! Klart man kan bli osams, det viktiga är att man blir sams igen!
Ja, tänk att det kan bli så mycket känslor! Att man kan bli så upprörd på någon man älskar så mycket!! Men kanske just därför...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar