Vår underbara lilla Ingrid

Hon ligger bredvid mig här i sängen och snusar så sött...jag kan inte fatta att det är sant! Vår lilla underbara flicka är här nu!

På natten strax före kl 02 tisdagen den 1 september vaknade jag av att magen gjorde ont, jag väntade en stund men det gav inte vika som det brukade. Jag väckte Robert och gick upp och tog två Alvedon för att se om det skulle hjälpa. Men icke...nu är det nog på gång på riktigt!

Vi tog oss igenom värk för värk tillsammans, Robert hjälpte mig att slappna av och andas som vi hade lärt oss på kursen. Mellan varven var jag dock tvungen att gå upp och röra på mig för det gjorde för ont!
När värkarna kom med ca 4 min mellanrum och var ungefär 40 sek långa så ringde Robert in till förlossningen och de rekommenderade ett varmt bad för att se om jag kunde slappna av lite. Robert tappade upp ett bad och jag klev ner i det varma sköna vattnet. Värkarna fortsatte dock som förut och blev under badet mer intensiva.
Jag kunde inte vara still i vattnet, jag kände mig som en fiolsträng som höll på att brista! Jag klev upp och duschade, allt medan värkarna kom med intervall på ca 2 min.
Nu gjorde det riktigt ont, jag bara tänkte att - nej, inte en till redan, vart ska jag ta vägen?!
Utan Roberts stöd och hjälp till andning och avslappning hade jag nog gått av på mitten!
Jag kan i efterhand komma ihåg att de gånger jag lyckades slappna av och andas genom värkarna så kändes det lättare men ibland bara gick det inte att komma förbi smärtan!
I vilket fall kände jag att jag inte orkade vara kvar hemma längre, så jag ringde in till förlossningen igen. Barnmorskan sa att det ska ju vara uthärdligt att vara hemma så hon välkomnade oss in för en koll. Vi packade det sista och åkte in till USÖ.

Under tiden Robert parkerade bilen stod jag utan för entrén och försökte se opåverkad ut medan folk som var på väg till sina arbeten passerade mig, jag stod där och försökte hålla god min och profylaxandas och se ut som vanligt...Tänk er vilken syn jag måste ha varit!!
Vi tog hissen upp till förlossningen, killarna som vi delade hiss med hade inga problem att se vart vi skulle av...

Väl inne på förlossningen fick vi ett rum och jag blev ombedd att lämna ett urinprov. Okej, tänkte jag, inga problem, för kissat har jag ju verkligen kunnat det sista...men icke! Istället fick jag den första krystvärken inne på toaletten! Det var inga problem att känna att det var en krystvärk vill jag lova! Hjälp!! Bebisen kommer, måste knipa! Går inte! Vad ska jag göra??!!

Barnmorskan kom in till oss och jag fick lägga mig på britsen så hon kunde koppla CTG och göra en undersökning för att se vilken smärtlindring som kunde passa. Knappt att barnmorskan mellan värkarna kunde känna men hon kände snart att jag var öppen 10 cm med bara en liten kant kvar! Shit vad vi jobbat bra hemma jag och älsklingen!
Jag noterade detta med glädje och lite förvåning men jag var så uppe i mina krystvärkar och avslappningsandningar att jag inte riktigt var med i matchen! Man kan säga att minnet här och framöver är ganska diffust och suddigt!
Barnmorskan fick lite snabbt be om assistens för " här har jag en förstföderska som det går snabbt för".
Det kom och gick olika personer in och ut ur rummet men jag noterade inte detta något nämnvärt. Jag hade bara koll på att Robert fanns vid min sida och jag klämde hans hand för allt vad tygen höll. Han hjälpte mig med lustgasmasken som var det enda jag hann med att prova, jag hann ta 2-3 omgångar innan de tog bort masken och bad mig greppa handtagen och istället pressa så fort nästa värk kom.
Och det gjorde jag! Det kändes som - äckelvarning - man skulle bajsa och inte gjort det på 3 år eller nåt...krystningarna bara rullade som vågor genom kroppen och man bara ville få ut det!!

Jag skrek och tog i allt jag kunde. Under den här tiden ville läkaren sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för hennes hjärtljud gick ner och de hörde dåligt med CTG:n, jag tror dock inte detta lyckades riktigt. Man planerade för sugklocka för att hjälpa lilla hjärtat, det är ju jobbigt för barnen när det går så här fort, men den behövde aldrig användas för nästa krystvärk kom hon av sig själv! Ungefär 30 min efter vi kom in på rummet på förlossningen, !

Nu fick jag en blöt, kladdig, liten varelse på mitt bröst! - Det är en flicka, sa barnmorskan.
En flicka, vår dotter!
Älsklingen, vi har fått en liten flicka!! Jag såg upp i Roberts ögon och jag bara kände kärleken strömma mellan oss!
Robert fick sedan klippa navelsträngen och vår lilla tjej var här!!

Vilken upplevelse att få dela tillsammans med den man älskar!! Kan inte beskrivas med ord, jag kan inte sätta fingret på känslan, den är alldeles, alldeles för stor!!

Jag älskar Robert och lilla Ingrid så hjärtat skulle kunna brista av alla stora känslor!!